Monthly Archives: november 2006

Krossa vänstern på Sveriges teve/radio. Krossa upplysningsradion. Näringslivsagenda 2006

Standard

Ända sen mitten av 1970-talet har Svensk näringsliv och dess allierade bedrivit en massiv propagandakampanj mot den svenska allmänheten. För ändamålet engagerades Sture Eskilsson från Svenska Arbetsgivarföreningen (Svenskt näringslivs föregångare). Idag svarar förlaget TIMBRO och bl.a den unga hetsporren Mikael Norberg, en förljugen skriftställare för denna grannlaga uppgift; att undergräva informationssamhället som byggts upp i Sverige under de närmaste 90-100 år med början i folkrörelsetraditionen. Arbetarrörelsen och Nykterhetslogerna är två viktiga inslag i folkbildningen tillsammans med folkbiblioteken, och de många religösa väckelserörelserna, som (ut-)bildat folket, och låtit folket ta ett steg upp på bildningstrappan. Det här har skett i strid med herrarnas och överhetens strävan att hålla folket nere i obildning och idioti.
    August Strindberg tog tag i detta initativ i många av sina böcker, inte minst ”Lilla katekes för underklassen” en essä i ”Likt och olikt” där han likt Marx underblåser striden för det klasslösa samhället. Arbetarrörelsen fick sedemera en egen bokutgivning med sina arbetarförfattare i spetsen som Martin Koch född 1882-1940, den första betydande arbetaförfattaren i Sverige (läs avhandling Jerker Engblom 1991) för att följas av Albert Viksten född 1889 i Ångermanland.
      Arbetarförfattarna  har gett inspiration till en mängd författare till dags dato som ännu hämtar inspiration från de banbrytande, mot den borgerliga sängkammarrealismen, till vår jordnära proletära realism, där arbetarklassen känner igen sig,  och sina liv. Sedemera kom en förläggartradition med LTs Förlag och Folket i Bild förlag på 30-talet som hävdade arbetarförfattarna i sin utgivning, med framförallt Ivar-Lo Johansson i spetsen till Jan Fridegård och Artur Lundkvist och Moa Martinsson och diktaren Harry Martinsson.
    Det går inte att nog understryka vilken oerhörd viktig roll dom här författarna spelade för den svenska arbetarens självbild, och förmåga att ta tag i sina egna problem, genom sitt fackliga engangemang och sitt politiska liv för att skapa en dräglig tillvaro, i ett klassamhälle, som fortfarande består. Den här proletära kulturen stod som en mur mot den borgerliga medborgarpåverkan, med sina olika organ och institutioner, för att förborgerliga arbetarens tänkande på sikt.
    Idag har den breda proletärkulturen ersatts av en fördumningsindustri i framförallt televisionen, som mjukar upp och förstör enheten inom arbetarklassen, å det djupaste.     Proletärförfattarna har mycket lite inflytande idag. I det stora hela är kampen om folkbiblioteken  en av huvuduppgifterna, för ett upplysningssamhälle och demokratiskt sinnat samhälle. Socialdemokraternas Kulturarbetarnas Förening KSF inbjöd till opionsmöte om Public Service på ABF-huset i Stockholm den 27 november 2006. Där fanns  representanter från Sveriges Radio som Björn Elmbrant, Kerstin Brunnberg, Kjell Alinge som talade för vikten av att slå vakt om Public Serviceideén, som den nya alliansen och chefsföreträdarna på SR vill göra våld på. Alliansen som före valet sade att, Public Service inte får politiseras, har efter sitt makttillträde skrivit in en treårig avtalsperiod, istället för den 6-åriga, för att kunna styra med sin egen borgerliga agenda i bakfickan, till ett mindre hotande kunskapsbyggande, där den lätta underhållningen ska framträda mot upplysningens ideévärld. En värld som idag framskymtar i ett antal program i teve, och framförallt radion, som  lyssnarna tycker är bra, i dess samhällsdokumentation etcetera. Alliansen har inget program, bara en massa lösa åsikter, o m vilka kanaler som ska sköta underhållning, och vilka  som inte får sända kunskap, kontra bara lätta program i radio och teve. Opinionshållarna där också DNs Barbro Hedvall ingår, menar att Alliansen förmodligen kommer med den stora chocken i den andra vågen 2010.  Mot detta måste vi gå tillsammans och bilda LYSSNARFÖRENINGAR lokalt och regionalt, som tar strid  mot förstörelsen och  kräver  en radio och teve med folkbildning. Du som är intresserad,  skriv till Bjorn.Elmbrant@sr.se och få namn till personer för att sätta  igång stormen. Radio/tevekontraktet är inte enbart  ett statligt kontrakt, utan ett sammansatt avtal mellan, staten, folkrörelserna och näringslivet som Bengt Göransson poängterade på mötet.
    Demokratin måste skyddas och vårt folkrörelseinflytande bestå.

Annonser

Att ses över axeln

Standard

Ernst Brunner har underbar avskalning av de så kallade yrkeskritikerna i Stockholmssekten, under rubriken Lönnmördad Shakespeare Aftonbladet Kultur,  27 november 2006.  Gösta Friberg och Helena Brodin Friberg har under hösten gett ut boken Täcknamn Shakspeare. Fyra Stockholmskritiker har sågat boken jäs med anklarna. De har använt omdömen som tar heder och ära av författarna, en kritik som inte är kritik utan smädande omdömen om författarna. ”Geleartad retorik”, ”rena lögner” eller ”pseudoproblem” är några ordval Claes Wahlin använt sig av för att döda intresset för boken. Enligt Brunner är boken omfattande, över 800 sidor. Enligt Ernst Brunner har Anne Hedén hämtat matrial från internet, och vad det gäller de tre Claes Wahlin, Leif Zern och Carina Burman har de ströläst och räddat sig i land med ren skolkunskap. Allt enligt Ernst Brunner.
    Flera uttryck som ”kritikerna” använt är ”komisk”, ”ensidig”, ”tröttande” (Zern).  ”Okunnig” och ”spekualtionsiver” är två benämningar som Burman använder i sin iver att avrätta författarna. Vad Brunner eftersträvar är kunnig insatt litteraturkritik och kritiker som läst på och faktiskt läst boken de kritiserar. Vad Brunner vill säga är att vi lever i ett samhälle där kunskap fått vika för trendmässigt tyckande där de så kallade kritikerna går på led som festprisssar med samma skjortor och kostymer, är rädda att skilja sig från varandra då det skulle innebära ett självständigt tänkande och egna slutsatser. Slutsatser som skulle spräcka flockmentaliteten och drevpolitiken som skitar ner vårt samhälle i allt för stor omfattning.
    När jag själv skriver har jag märkt att folk i gemen gillar det och läser det gärna. Men skickar jag det till nån tidning (förutom fib.se) kommer det inte in, med i bästa fall omdömet ”det fick inte plats”. Det betyder att det inte är comme il faut på den redaktionen. Ty dom känner tonen från golvet när nån försöker sig på nåt som endasrt är författarna eller journalister förunnat. Redaktörer väljer det som är rätt i tonen och de kan känna igen och bli trygga med sina egna kollegors skrivande och uppmuntrar aldrig ”amatörer” att lägga näsan i blöt.
    Det har faktiskt samband med inledningen, ty att se nån över axeln är lika jävligt för vem som helst som råkar ut för det, proffs som ”amatör”.
    Skickade för lite sen en egenhändigt skriven betraktelse till den Östsvenska tidningen ”Ny tid” (Finland) som handlade om Socialistisk Forum i Stockholm där de var inbjudna och medverkade med tre medlemmar. I mycket handlade artikeln om våra samtal där på golvet. Frånsett smärre fel borde artikeln ha intresse för läsarna däröver Östersjön som inte var närvarande. Jag fick svaret från tidningen att ”vi får inte plats”. Den vanliga förklaringen när man inte gillar en främmande ton från golvet och inte känner igen sig i akademien. Min tidning FIB/K är för övrigt ibland likadan. Förutom nättidningen, där jag skriver dagligdags en egen kolumn.

Oligarkernas krig mot staten.

Standard

Efter mordet på Alexander Litvinenko i London där han förgiftades till döds med polonium 210 (om det stämmer som skrivs i media) verkar mordet på Tjetjenienkritikern Anna Poliskovskaja och den förra vara ett mord på order av centrum runt de smällrika Oligarkerna. En av oligarkerna sitter och ruttnar i fängelse långt borta i Sibirien efter en hård dom där han anklagats och blivit dömd för ekonomiska oegentligheter för ett antal år sen. Han är den enda dömda oligarken som blivit så hårt straffad av den ryska staten. Domen kom kort efter Putins tillträde som Rysslands president med närmast oinskränkt makt. Jämförbar med Bush´s makt och Bush´s adminstration i USA.

Jag tror Putin med sin dom mot oligarken ifråga ville stämma i bäcken och demonstrera sin avsky för Jeltsins nya Ryssland där statens inflytande och makt höll på att kapsesja. President Putin har efter sitt tillträde återtagit en del av den statliga kontrollen i ett Ryssland som likt Kina kämpar på i nykaptialism som vi hade i slutet på 1800-talet där arbetarnas rättigheter undergrävs å det grövsta.

I Ryssland handlar det om att militären och GRU, den militära delen av statssäkerheten, fått fördjupat inflytande i statsapparaten. Vilket inte är underligt med tanke på varifrån Putin själv kommer – nämligen militären, där han bl a var pilot i kriget i  Afghanistan.

Hans uppgång torde vara en uppvisning i hur en enkel major kan klättra upp i hierarkin med de rätta kontakterna och kontaktytorna. Nån större ideolog är ju inte president Putin, utan ganska färglös, men han super inte och visar upp ett hederligt yttre som Ryssland behöver efter alla supurer med förra prsident Jeltsin som mer gillade vodka än att regera. Dock var han ett måste för att vända Rysslands utveckling från statskapitalism, där folk mådde hyggligt, till nuvarande katastrof där folk sitter fast i rovdjurets käftar och knappt har mat för dagen, där medelåldern nått katastrofala siffror för män, som super bort sin framtid och dör under 60 i alkoholrelaterade sjukdomar, som det kallas, när immunförsvaret försvunnit i tomflaskorna.

Putins rikedom sitter i den ryska gasen och oljan. Varor som vi väst skriker efter. En ny gasledning är på gång från Ryssland till Tyskland och Sverige. Säkerhetsmyndigheten gnäller i Sverige och ser den gammla ryska björnens räckvidd öka. På den stora internationella ekonomiska konferensen i Helsingsfors nyligen blev det platt fall för Putin. Mycket på grund av de politiska morden. Oligarkerna har allt att vinna på morden. Oligarkerna som inte bara tycker om pengar gillar också politisk makt. Frågan är om de inte nu har skjutiti sig i foten. Ett mord för mycket kan vända intresset mot dom själva, vilket nu verkar ha inträffat med mordet på Litvivenko. Makt kan köpas för pengar. Frågan är hur länge.

Småbovar är alltid lätt att strimla

Standard

Världen styrs av maktblock. Allianser kopplas till maktblocken. USA och Israel är ett ledande maktblock med djup inverkan i hela Mellanöstern och Centralasien. Israel och USAs politik går ut på att annektera länder med råvarutillgångar, vatten som i fallet Israel. Israel har fria händer i Mellanöstern att göra vad man vill med grannländerna. USA pumpar in pengar och vapen i landet allt det förmår, ty Israel är USA:s hushållerska i området.
    Israel har en mäktig fiende i Libanon som heter Hizbollah. Libanon är starkt uppdelat i religösa klaner och landsdelar. Den nu mördade handelsministern Pierre Gemayel kom från en känd kristen klan/släkt vars farfar utsattes för mordförsök 1975. Därefter startade inbördeskriget. Sju år senare mördades Bechir Gemayel. Han var i allians med Israel och skulle tillträda som president.
    2005 mördas Rafik Hariri. Syrien anklagas för båda dåden. Frågan är vad Syrien idag har för intresse av att döda handelsminister Pierre Gemayel, Syrien som tillsammans med Hizbollah straffat Israel under sommarens krig och tvingade Israel att dra sig ur Libanon. Syrien drog sig ur Libanon också efter de kraftiga anklagelserna om mordet på Hariri.  Förnuftmässigt borde Syrien ha stannat kvar i landet om man mördat en hög politiker som Hariri och dragit nytta av mordet och sitt ökade inflytande i Libanon. Små skurkstater som Syrien som de kallas av den största skurken av de alla USA, har för vana att bli skyldiga för skurksträck utan att ha gjort något. Andra som råkar ut för skurkstämpeln är Nordkorea, Iran etcetera  Länderna används som propagandistiska ”målvakter” av supermakten USA i dess strategi att härska och splittra världen i angenäma bitar för sitt ädla syfte att implementera ”demokrati” i områdena.
    Syrien spelar man dubbelt med för att dels splittra Libanon, dels använda landet i sin  propagandakampanj att man vill ”lämna Irak”,  där Syrien skulle vara nån slags medlare. Möjligen är detta en maktkamp inom republikanerna som sitter illa till i Irak på grund av det upptrappade våldet i Irak. Irak är ju nu ett land i fullt  inbördeskrig som invasionen ytterst syftat till för att säkra splittringen av landet i olika bitar, där oljebiten  tillfaller ockupanten. Israel har anledning att  splittra Libanon där dess värsta fiende Hizbollah finns. Israel är van att ta livet av sina fiender på löpande band. Att genom bulvaner ta livet av ledande politiker i Libanon för att skapa splittring, kan vara ett sätt för Israel att straffa Hizbollah och att försvaga Libanon i grunden som stat betraktat. En tendens döljer alltså en annan; att härska och splittra i Mellanöstern.

Skönheten

Standard

Inom idrotten hävdas att det behövs elit för att dra fram oss vanliga dödliga till motion och tävling. Tävlingar sker oftast i unga år. Själv var jag en halvgod tennisspelare med en allt för lös och halvslapp fourhand. Racketen var svår och i jämförelse med dagens självspelande, där bollens placering inte är så viktig (enl hörsägen) och tyngdpunkten hamnar alltid rätt, p.g.a. matrialet och konstruktionen i racketen är det mycket lättare idag att spela.

Hur mycket svor jag inte och hur mycket energi gick inte åt att vinna till varje pris. Istället för att min lärare borde ha talat om vikten av skönheten i spelet. Jag såg för några dagar sen hur Stockholms central blev en tennisplan. En ung tjejs grundslag var så fantastiska. Hon var knappt större än racketen. Undrar om inte hon upptäckt skönheten i idrotten. Att inte varje förlust är en katastrof utan som ett ”skönhetsspel”. Vi män och somliga kvinnor är så maniskt funtade att vinna till varje pris att vi glömmer att leva. Först när testestoronet rinner ur oss män fattar vi livets mening. Om ens då. Visst behöver vi förebilder. Män och kvinnor, som drar oss fram i livet och attraherar vårt skrivande och läsande eller vad du ägnar dig åt. Finner du inga förebilder tror jag att du blir olycklig som mänska. Finner du inget utanför ditt vardagliga arbete är du illa ute. Mina idoler är intellektuella skapelser som för ett samtal med mig ständigt och jämt. Jag har dom alltid med mig. Utan dom blir livet meningslöst. Inte roligt. De sporrar mig att sätta upp mig mot den vedertagna från överheten proklamerade attityden. De spelar en avgörande roll för mitt liv och min inspiration. Ingen av dom helgar segerns sötma som de förra bestarna på och omkring en idrottsarena. De inspirerar att hålla en livsduglig kurs som värdesätter det bästa och den högsta kvaliteten. Utan byxångest och hävdelsebegär som hotar att spränga brallorna.

I dagarna rasade en debatt om behovet av författarpenning till landets författare som själva har svårt att dra sig fram på sitt skrivande. De tillhör inte bästsäljarna. Från vänsterhåll hörde jag för många år sen att såna författare har inget berättigande, ty de är ”statens lakejer” eller i händerna på staten. De ska själva klara sitt uppehälle på skrivandet annars är de inte tillräckligt bra.

Sett i backspegeln var det felsyn. Ur detta författarkollektiv lever litteraturen och författare slipper känna kniven mot strupen varje morron de vaknar. De kan gå till mjölkbutiken med rak rygg. Är inte det mycket värt? Ur dessa författare växer en dag en solros högre än de andra och vi har en ny stjärna på himmeln. Vi ska slå vakt om författarkollektivet i dessa kulturfientliga tider, liksom vi ska slå vakt om radions P1, upplysningstidens radio som har sina rötter i Descartes, Diderots- och de franska filosoferna på 1700-talet.

Skönheten finns runt hörnet. I bibliotket, i antikvariatet eller i din penna.

Inga fler lögner tack!

Standard

I tidningarna kan man läsa att “al´Quida lurat USA ut på krigsäventyret i Irak”. Hur organisationen gått tillväga kommenteras icke. Nu när det börjat blåsa kallt om benen på Gerorge W. Bush och hans krigspolitik, börjar adminstrationen med mera lögner tycks det som. Lögnerna ska upprätthålla en grundlögn att USA genomför vad man kallar terroristbekämpning i Irak. Det går dåligt för USA. Det går ännu sämre för landets befolkning där en arbetslöshet på uppemot 70 % råder. Befolkningen kan inte gå ut på kvällarna och barnen hålls hemma från skolorna ofta, på grund av risken för att dödas eller kidnappas.
    USA har redan förlorat kriget i Irak vilket man tydligen inte fattar själv. Den fria världen som USA kallar oss i väst borde tala om för adminstrationen i Pentagon och Vita huset att vi inte tillåter mer lögner och att vi överhuvudtaget inte går på några lögner, och att USA underskattar den “fria världen” alldeles kopiöst.
    Nå, Carl Bildt kom loss nu och öppna din annars så pratglada mun,

Underbara mänskor i Sveavägen

Standard

För att travestera en känd boktitel av den östsvenska författarinnnan Fagerholm känd för sina detektivböcker. Nå, nu är det den Socialistisk Forum det handlar om. Här träfffar du mänskor från hela Stockholmsvänstern. Mannen som tålmodigt står och säljer Röd Gryning. En helt ny tidning som han säger. En Marxist Leninistisk tidning garanterad fri från revisionism. Mannen är rörande. Klok också. Vårt samtal rör sig om alliansen och vad den kan hinna förstöra. På tal om hans rentrogna tidning försöker jag säga att det i våra tider av allianser påminner om ORDMASSAGE det där om renlärigheten. Mannen blir road av min jämförelse och vi skrattar båda.
    Där sitter han med sin rutiga skrivbok där några streck finns nedtecknade. Jag beundrar hans tålamod och smiter ifrån honom med mina tidningar som jag försöker sälja.
    Nu uppsöker jag Ny Tid från Finland. Där står Mikael Brunila från Helsingfors och ger gratis ut sin Ny Tid. En färggrann tunn tidning som ges ut i ca 2000 ex. Förr var den Kommunistpartiets organ på 30-40-talet och kom säkert ut i sådär 50.000 ex som Voima (Kraft) gör idag för samma parti. Varför abdikationen gjorts vet jag ej, för jag glömmer fråga Anders Forssberg, en annan av Ny Tids organisatörer här på festivalen. Anders har bott i Spanien stor del av livet och tycker att Sverige är en riktig ankdam. Han bor med sin hund I Roslagen, där är livet drägligare där han hugger sin ved själv. Utländska tidningar är hans otium och tar ut honom i den stora världen som han så intensivt längtar efter. Ska du inte dra iväg frågar jag. Jo kanske svarar han och vi ler lite. Här i Sverige är det så smalspårigt på universiteten och bildning är det inte frågan om i undervisningen bara att så fort som möjligt få ett yrke. En helt annan situation är det i Barcelona där universiteten är kunskapsinhämtande på bred front och man låter studenterna skaffa sig bildning före yrke helt sonika.
    Den unga Mikael Brunila och jag pratar om Jörn Donner och det  inflytande han har i Finland,  som trots Donners arrogans är bra för det finska självförtroendet, inflikar Anders i vårt samtal.
    Jag går vidare till Trotskys anhängare med Håkan Blomqvist, lärare från Södertörns Högskola som trots sina politiska ytterligheter är lärare där och undervisar i historia. Jag köper en bok av honom som han signerar och vi utbyter en del artighter, om hans förra bok om socialisten Nils Flyg som konverterade till nazismen, som Håkan skrivit en spännande bok om.
    Går tillbaka till mina favoriter på Ny tid och vi pratar om svenskheten i Finland. Fortfarande råder det krig mellan folkgrupperna och elaka saker skrivs om svenskar på de offentliga toaletterna, som åk hem svenskjävlar etcetera. Jag som trodde att sånt var förgånget men ack, det är kvar.
    Jag träffar också Sahlström som jag säger skriver ”miljölitteratur”  med tanke på hans bok om Östermalm i ”Arkimedes Badkar” eller vad den heter, och i sin bok om gamla Hagalund.
    Jag träffar också David Eriksson, författare till ”Truckstopp” bl.a, vi delar en stund tillsammans med poesiuppläsning där en kvinnlig poet får upp tempot med en fin dikt om samtiden som får mig att hulka nästan.
    Jag klappar David på axeln för att fortsätta mitt tarv att sälja tidningen, nu nästan i ett slags tvång då jag inte stimulerar min hjärna med annat en bettler, i och skarpsynta kommentarer till mina intilligenta vänner som jag känner varmt för. Jag återvänder till Ny Tid. Min nyvunna vän från Finland ska åka Viking Line hem, för där finns fortfarande däckplatser som innebär att man inte är tvungen att köpa hyttplats. Och vi ska inte förglömma Silja lines – chefernas uppträdande mot personalen för en tid sen, då de kränkte och okävdade personalen å det värsta.
    Vi sålde bra med tidningar och böcker med tanke på att det är helgen före lön och vi inte har aktiekapitaster precis som publik, tack och lov.