Hatbrott Nä ett vanligt mord

Han hade ihjäl sin fru på båten. De trätte om skitsaker och hade ett urholkat bottenlöst förhållande som kan betraktas som hat. Nä inte är det ett hatbrott, det är vanligt simpelt hustrumord. Karln sänkte sen käringen i djupgraven där fiskare senare fiskade upp käringen med kläder och allt.
    I en annan stad i ett annat land har en man gått och tittat snett på utlänningar en tid, tills han en dag tröttnar på tittande och helt sonika en kväll slår ihjäl en utlänning i stadens park. Mannen döms omdelbart till hatbrott. Ett KVALICIFERAT MORD TYCKER ÅKLAGAREN OCH DÖMER MANNEN TILL MYCKET STRÄNGARE STRAFF ÄN VID SIMPLA HUSTRUMORD.
    Lika inför lagen är ute. Idag är det politiskt riktiga mord som ger högre straffvärde och åklagaren är smakdomare i en bisarr lek med fakta. Rättvisan har hamnat i en subjektiv klassindelning. Vad kommer härnäst?
    Den kände åsiktsåklagaren i Malmö stirrar på mig i teve och förklarar lugnt och metodiskt hur förbannat politisk han har blivit och hur lite åklagare han är. Den bisarre åklagaren har blivit ett sanningsvittne i tiden, utsedd av den politiskt riktiga agendan som får varje rättsjurists armhår att krulla sig.

Det syns på stilen

Jag sitter på pendeltåget mot Västerhaninge. Några rader bort sitter en dam med sin dotter. Damen är lång har ett myndigt sätt. Ett undervisande sätt som talar för att hon inte är lågbetald växeltelefonist. Stilen talar för att hon är chef. Vilken nivå vet jag inte, dock tillhör hon medelklassen. En som kan ta för sig, som vet hur man rör sig, vet hur man ställer de rätta frågorna, vet hur man svarar beskäftigt, kanske.
    Mamman frågar dottern om hon vill börja med simhopp. Fast hon gör sig till och frågar dottern, som är 8 år, om hon ”vill hoppa i vatten”, för att ställa in sig och liksom sänka sin nivå till dotterns. Dottern märker genast manipulationen och säger ”NEJ DET VILL JAG INTE!” Beskäftighet har sitt pris.
    Samtalet förs nu in på skolan och mamman frågar igen lika beskäftigt om dottern ”har lust att säga något på engelska”. Dottern nappar inte nu heller, utan ser surt på mamman och vrider ner modern i bryggställning ”NEJ DET VILL JAG INTE!”
    Jag vet att de två ska gå av pendeltåget i Älvsjö. Längre ut åker inte den här sortens människor. I Älvsjö går de två av tåget och kvinnan är ännu längre och slankare än jag trodde.

Till Sveriges Regering

Angående utvisningsbeslut för politiska flyktingar från Afghanistan 

Sveriges regering har genom en adminstrativ åtgärd undandragit sig ansvaret för politiska flyktingar, genom att införa en Migrationsdomstol under 2007. Domstolen fungerar som en ”objektiv myndighet” och vid första påseende kan det se ”objektivt ut” men vid en närmare titt förstår man att det är frågan om att regeringen slipper obekväma beslut som i fallet med de 500 i huvudsak afghanska män, som ska kastas ur Sverige  till en otäck och farlig situation i Afghanistan, där männen löper risken att dö i förtid, antingen av utländska kulor, eller inhemska bomber som riktar sig mot ockupanten, men där också civila riskerar livet dagligen.

Kriget i Afghanistan är ett olagligt krig efter 11 september 2001 och har föga med ”terrorism” att skaffa, snarare ett krig där västerlandet försvarar sina materiella intressen (gasledning etcetera). I detta krig finns svenska trupper inblandade.

Vi som undertecknar denna skrivelse protesterar mot att regeringen lämnat över ansvaret till en Migrationsdomstol. Vi kräver att regeringen  öpnnar sina ögon för vad som händer i Afghanistan och väger in det i sin utrikespolitik och tar den internationella folkrätten på allvar och sätter in sig i vad den förkunnar.

Den 23 juni skrev den svenska regeringen ett utvisningsavtal med Kabulregeringen. I avtalet finns en otäck klausul som ger svenska myndigheter rätten att med våld utvisa de 500 afghanerna. Den skrivningen innebär också signaler till Kabul att i värsta fall våldföra sig på de politiska flyktingarna som kommer hem. Utrikesminister Carl Bildt och Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt är ytterst ansvariga för utvisningsbeslutet. Det är dom som skrivit på utvisningsavtalet med Kabul. Riv upp beslutet, låt de afghanska flyktingarna stanna i Sverige.

Dan Kotka, medlem i Afghanistansolidaritet  2007-08-09

Katastrofenergi

För många år sen hade jag en vän som kallade sig författare. Boken han skrev (han skrev alltid en bok) kom aldrig ut. Den låg i byrålådan och väntade på det rätta stuket eller energin att bli klar. Nåväl samma kamrat stödde mig i mitt gärsgårdsskrivande. När min svärfar blev sjuk talade jag om situationen för honom och ve mig vännen blev glad. Jag kunde ana ett leende bakom masken. Till saken hör att vännen led sen länge av stor smärta som han medicinerade med banala tabletter som han krossade i koppen och drack tillsammans med vatten. Vännen var läkemedelsberoende och hans mage pajade så småningom. Min kamrat behövde dock energi av någon som blivit sjuk. Vetskapen att andra också led tog bort en del av den egna smärtan.
    Lyssnade på Jens Assur – mästerfotografen i Expressen tills han blev självägandes. Han säger att han rider på katastrofer var helst han kommer i världen. Det lilla lidande barnet projiceras i närbild. Mottagaren befinner sig på en annan kontinent i Europa långt borta från smärtans länder och inget av livets nödtorft som el och vatten är självklart. Kvinnorna går tio km för att hämta en hink vatten som de bär på huvudet. Jens dricker sex liter vatten om dagen där han går omkring och plåtar, dricka-flaskorna hämtar han i kylskåpet i sin Landrower. Jens är ute i akt och mening att beskriva lidande så att vi i norrr kan tillfredsställas i fråga om hur folk lider och dör. Det gör oss odödliga. Vi får den extra energi vår trista självklara bortskämda vardag kräver, ungefär som idrottsmannen som dricker sitt Gatorade för att bli uthålligare och vinna de eftertraktade poängen, som i sin tur ger mer klirr i kassan.
    Kom inte hem med 190.000 döda, säger redaktionledningen på tidningen. Vår  undre gräns är 220.000, annars får saken vara. Låt det växa till sig, säger ledningen. En väntad svältkatastrof är mumma för tidningsledningen. Vi får reda på hur Afrika dör INTE HUR AFRIKA LEVER, som Jens Assur säger i sin rättframma skrämmande erkännande.