Monthly Archives: december 2011

Stora frågor 2012

Standard

Den närmaste är ta hem killarna från Etiopien. Israel ska erkänna palsetinernas 1967-års gräns. Israel ska dra tillbaka sina bosättningar på Västbanken. USA ska betala för återuppbyggnaden av Irak. Alla irakiska museéföremål ska tillbaka till Iraks museér, där många föremål stulits. Det är USAs skyldighet att se till att de hamnar åter i Irak. Svenska trupper ska dras tillbaka från Afghanistan. USA ska dra tillbaka sina trupper från Afghanistan, med början 2012. EU/Nato/USA ska betala för förstörelsen av Libyen.

Det här är bara några frågor som den progessiva vänstern och folket i världen inklusive i Sverige, och norden måste kämpa för, under 2012.

Tjafset om Nordkorea liknar kändisjournalistiken

Standard

Nej Nordkorea är inte alls isolerat. Veckotidningarna menar Kvällstidningarna, tävlar om vilken som bäst, kan svartmåla och förlöjliga Nordkorea, mest.  T.o.m när landets ledare är död spekulerar Veckotidningarna (Kvällspressen) om returcheringen av kortegebilden när Kim Jong Il ska begravas. En mörk dyster bild av kortegen, görs till en klarare och sevärd foto. Precis som vår media inte är fyllda av konstigheter, och rena lögner, och retuscheringar. Senast har det drabbat kungafamiljen när gangsters med god hjälp av Veckotidningsjournalister (Kvällstidningar) har löpt gatlopp, med sina kunga-alster. Om bilderna varit fejkade, har blott haft en mindre betydelse, på senare tid, när det befunnits vara så.

Sven Lindqvist får Leninpriset Jenny Wrangborg Robespierrepriset av Myrdalsällskapet 2012

Standard

Kul att de båda får priset. Sven Lindqvist är en oerhört rutinerad författare, som utkom första gången 1955, med ”Ett förslag” (nyupplaga 1961, 1981). Sven har skrivit om alla kontinenter, från Kina till Latinamerika och Australien. Senast var Sven Lindqvist i Australien, och skrev ”Terra Nullius – en resa genom ingens land” 2005, som behandlar abourginernas situation, därstädes. ”Slagskuggan”  (1969) och ”Jord och makt i Sydamerika (1973) är stora böcker om jordens fördömda, lantarbetare. ”Myten om Wu Tao-tzu (1967) om Kina. osv. osv. Personliga böcker som ”Bänkpress (1988) är inte dum heller, och för att tala om ”En Älskars dagbok” 1981, och dess like ”En gifts man dagbok” (1982). Det vore tjänstefel att glömma nämna ”Urota varenda jävel” (1992) och ”Avsikt att förinta”  (2008). Har man dessa böcker är man rikt utrustad, för det litterära livet.

Jenny Wrangborg född 1984 i Kristianstad är en svensk poet, krönikör och kallskänka som beskriver vardagsmänniskans slit för brödfödan. I hennes fall i restaurangvärlden, en av de tuffatse branscherna. ”Kallskänkan” Kata förlag (2010) är därför en av hennes prisade böcker. Hon är också politiskt aktiv och skriver för Tvärdag, Arbetarbladet etc.

Fler titlar ”Skarpt läge (2010) och ”Vårt sätt att leva tillsammans kommer att ändras” (2010) Leopard förlag, har Jenny Wrangborg, också försett svensk arbetalitteratur, med.

Priset utdelas 14 april 2012 i Varberg på hotell Gästis.

Tingsrätten i Göteborg släpper misstänkta i Vilksmålet

Standard

De tre misstänkta i Vilksmålet släpptes igår av Tingsrätten i Göteborg. I samband med en konstbiennal i Göteborg, blev männen tagna och anklagade för ”förberedelse till mord”, mot konstnären lars Vilks. Bevisen är tunna säger Tingsrätten i Göteborg, och tvingas släppa männen. Männen har häktats gång på gång, säger advokaten Ulf Alhstedt, till www.metro.se Att männen släpps innan dom, pekar mot att de inte kommer dömmas för s.k terrorism, möjligen för att en av dem haft en kniv. Tre månader har männen suttit häktade. ”Åklagaren  Agnetha Hilding Qvarnström, har lagt ned stor kraft, för att bevisa att männen”,  ”erkänner sig till våldsbejakande islamism”, skriver www.metro.se idag.  

Ett streck i räkningen för den politiserande åklagaren,  i Göteborg, alltså.

Men är det inte Fingal Olsson som sitter där, nej det är prästen från Jordbro

Standard

Han som sitter framför mig är en präst från Jordbro. Under 1970-talet anordnade jag en insamling för Demag jobbarna, under en strejk. Prästen hjälpte till med sin predikan. Vi fick in mycket pengar till Stödfonden. Så en dag var prästen borta. Mannen med den beskäftiga hatten där framför mig i tunelbanan, gav sig iväg till nya jaktmarker. Innerstan i Stockholm en församling ganska olik Jordbros milt uttryckt. Vid Sveavägen. Lycka till prästjävel, tänkte jag. Det var som den stridbarste av oss i Haninge, en norsk tjej som levde med Lenin, under kudden. En dag sa hon ”jag ska flytta till Älvsjö jag får ingen dagisplats i Haninge”. Jaha, är det ideologiskt försvarbart ,vi hade en planerad geografisk uppdelning, av oss ungkommunister. Något svar fick vi inte, hon försvann med sina teorier, som en avlöning. Nu sitter hon och pratar hedersmord dagarna i ända,  i något organ. Karriär. Men någon stor revolutionär blev hon inte, som hon predikade för oss. Amen.

När småaktigheten får råda och småborgaren

Standard

Inte trodde jag mina ögon i Västerhaninge bibliotek. Ledninen har installerat ett myntlås. Orsaken sägs vara att ”knarkare använder toa”. etc. etc. Inte löser vi ett samhällsproblem med att låsa ute folk. Man har hittat sprutor på toa, på skötbordet, säger vakthavande befäl. Alla år jag frekventerat bibioteket i Västerhaninge har ordningen rådit, också på toaletten. Samhällets olycksbarn har vi alla ansvar för. Vi lever i ett samhälle där utlåsningen, accelerar. Det byggs communtys, som ingen utomstående kan bes(p)öka utan koder, och varsel. Ett kommunalt bibliotek kan inte rätta sin policy, efter några stackare. Eller ? Ska vi då acceptera kaderverdiciplin ? Det är en klassfråga. Bibliotikarien som jag språkade med blev för mig den eviga småbourgouisin. Den som ser utväg genom utlåsning, inlåsning, och på stället, march. Frågan är icke teknisk, den är mänsklig, alltså. Kolla med Abf-huset Sveavägen i Stockholm. Göran Eriksson och ledningen, har inte infört myntlås. Jag har frågat Göran han säger inte mycket, men ler som han brukar. Det säger att arbetarrörelseidologin lever, vi tar hand om våra, typ.

Folket skapar historien inte herrarna

Standard

När jag gick på Sturegatan och Östrmalmsgatan, överklassens gator såg jag upp mot övrklassens stora fönster. Alla lika. Stora kristallkronor i taket, och ornament runt fönstersmygen. Det bubblade i mig. Motstridande känslor red mig. Skönheten som det vackra Rederihuset vid Stureplan Nordstjärnans hus som en jättekryssare, med vita fasader mot Stureplans trafik. Här är Sveriges rikas vändkors. Familjer som dignar av pengar, vet inte vart de ska lämpa pengarna, som jäser över, allt eftersom klassklyftorna reser sig om en barriär, mot klasserna. En uppsjö orättvisor. Dock finns räddningen i oss själva. Folket accepterar inte klasslyftorna. På sikt om hundra år kanhända att smörgåsbordet för de rika får maka på sig. Nu ligger gatans parlament och sover i sovsäck vid brattsens fötter. Det är armodets yttersta som lägger sig tidigt vid husväggarna, i väntan på några slantar i kartongbiten, vid sidan om sovsäckarna. Det är trasproletärerna som aldrig lyckats anpssa sig till slaveriet under stämpelklockor och tågtider. Att ha ett jobb och bostad är förutsättningen för att orka streta mot klassklyftorna. Till himlen där det finns smör sjunger Allianskyrkan allt medan smöret på jorden blir dyrare och dyrare, i konkurrensen om energi i världen. Fattigdomen tilltar reéllt för halva jordens befolkning behövs inte enligt brattsens pappor. Det skola vi vara två om. Folket driver historien framåt, droppen urholkar stenen, det ser stenhuggaren blott.