Adjö Per Garthon

Miljöpartisten Per Garhton har för andra gången inom en två års period åkt fast för rattfylla. På Aftonbladets bild dagen efter ser man fyllgubben Garthon in extensio. Ingenting av det han k’ämpat för finns i bild; miljökraven och Palestinaflyktingarna. Bilden visar istället en ångestfylld fyllgubbe som nu igen får paradera i messmedia med allt vad det innebär. Kölhalning förr innebar en säker död Fyllgubbe blir man efter den andra gången. En gång för mycket. När Garthon krockat rejält med en annan förare i Bällinge i Skåne på en inte allt för trafikerad väg kastar sig Per över några överblivna öl i bilen för att trösta sig och dämpa oron. Pinsamt inte ens en skånsk mås tror på Per vilket kommer att visa sig i rätten förmodligen.

NU ÄR Per Garthons trovärdighet som politiker defenitivt över. En politiskt duktig och modig politiker sålkar ner sig och ljuger i sjuk sak. Bara de närmast politiskt sörjande kan i fortsättningen se något värde i Pers offentliga agerande valmassorna kommer att vända honom ryggen. Det är skillnad när en sån som Gudrun Schyman anordnar presskonferens och offentligt tävttar sitt byk till en Garthon som slingrar sig och sätter andras liv i fara.

Adjö Per Garthon du ska sitta av ditt straff och sen ha vård för din alkoholism.

Ferrarin står bakom hörnet.

Bejublad blir han den nya Messias. Mannen som ska rädda världen undan domedagen, undan den stora naturkatastrofen. Messias visar jättebilder på scenen – det går ett sus genom den unga församlingen – Målle Lindberg på 1970-talet kunde hetsa publiken på liknande sätt – men nu, nu är det vår dödsdömda jord det är frågan om. Religionen heter miljön; De vansinniga krigen och svälten till trots.
    Ferrarimannen berättar men ingen fattar någonting, siffrorna och pilarna dansar på skärmen. Lever ett eget liv. Oljan, bensinen dansar på skärmen. Ferrarimannen torkar sig i pannan – det är varmt på scenen – Gurun svettas. Den unga publiken nickar förnöjt. De ser isbjörnar som drunknar, de ser sälar som flyter på ensamma isflak i Ishavet. Det kunde vara min hund tänker en ungdom –  min hund som flyter  mot en säker död – jag skulle kunna byta ut något för att rädda den där vitpälsen från en säker drunkning, tänker den desperata flickan i publiken,  medan siffrorna dansar på scenen med Ferrarimannen som domptör. Förr mätte vi så mycket is, nu är det så lite! mässar Ferrarimannen från scenen. Vad kan man göra, frågar Ferrarimannen och pekar ut mot publiken, som sitter knäpptyst. Andäktighet råder. Programmet närmar sig sitt slut. Frågorna kvarstår, siffrorna har slutat dansa, Ferrarimannen är nöjd. miljösvinen fick vad dom tålde. Ferrarimannen låser upp sin bil, svänger ut från Folkets hus baksida, sopcontan runt  hörnet fylls i en ekologisk nyordning när Ferrarimannen svänger runt hörnet och kör över Konsumkassarna som inte får plats i den ekologiskt riktiga sopcontainern.
    Den ekologiskt riktiga Ferrarimannen försvinner i ett avgasdis. The Show must go on sjunger Ferrarimannen när han gör entré i  hotellfoayen. Nästa dag fler kunder och en ny ekologisk dag.

Göran Persson gör en politisk insideraffär

Göran Perssons övergång från politiken till pr-branschen säger en del hur karln tänker; ALLTING GÅR ATT SÄLJA MED MÖRDANDE REKLAM.
    Han gör sällskap med Björn Rosengren som blev Stenbeckssfärens edssvurne efter sin karriär som politiker, samt Tele 2. Han kände Stenbeck och ”fick inte jobbet för sin briljans eller djupa kunskaper om telefonbranschen” som Göran Perssson säger i Fischteliussopan. Tack för dom orden Persson. Vi anade . . .
    Persson kommer att jobba sex våningar upp på Sveavägen för JKL pr-bolag. Bolaget har fångat en tolvtaggare säger Affärsvärlden och gnider sina händer av välbehag. Persson säger att han ”saknar den dagliga stimulansen att hantera information”. Att väljarna får stå där med lång näsa är underordnat för sossepampen (HSB) han som vet bäst. Gården Torp kan alltså inte attrahera en f d statsminister som nu gör politisk skandal genom engangemanget hos en pr-firma och ökar på politikerföraktet högst väsentligt i ett samhälle där klasskillnaderna ökar och ökar och trycket på pålitliga politiker stiger med trycket underifrån. Persson skiter på trappan dock och ber om att få papper att torka sig med hos det folk han säger sig ha representerat i högtidliga tal.
    Göran Persson har tidigare kritiserart Carl Bildt för att lobba, kritiken får nu sitt utlopp i detta avfall i en politisk insideraffär, som det är i slutändan, för att låna statsvetaren Marie Demkers ord.

Aki visar upp den solidariska människan

Aki Kaurismälkis film ”Mannen utan minne” passade utmärkt på arbetarnas egen dag 1 maj. Ty det filmen gräver i är solidaritet, ett begrepp som nu aktivt angrips av Alliansen i Sverige. Den undergräver och skär in i de mjuka värden vi alla är beroende av, därför att vi inte har möjlighet eller ens lust att köpa allt.
    Mannen som i sitt jobbsökande kliver av tåget i ett landskap fylld med utanförskapsmänniskor som lever i containers med en navelsträng till Frälsningsarmén som ända sociala skyddsnät, en armé som inte förändrat sig och gått levande igenom alla trender och micklande småkarriärister som gjort sig smått förmögna på hjälpverksamhet i obskyra affärer med lägenheter och direktörslöner. Här träffar huvudrollen sin soldat av medmänsklighet som till slut blir hans käraste. Regissören lotsar oss förbi lätta schabloner utan att egentligen anstränga sig. Aki, en regissör som varit med förr. I Sverige har vi Roy Andersson i Finland Aki Kaurismäki, ack om vi hade politiker med samma känsla.