Caroline Salzingers recept för berömmelse

Hon är utrikeskorre på Sveriges Radio som tröttnade på att kommentera bilder och låssas veta något om platseran som kommer till henne per bildmail. Istället kastar hon sig ut i diverse busländer som har öknamn som ondskans axelmakter. Caroline höll föredrag om detta på ABF-huset varmed jag tänkte det kanske skulle bli intressant att höra lite fakta från en annan sida s.a.s
    Nordkorea är hennes absoluta busfavorit. Där finns ett grått töcken över allting, det finns inga färger säger hon människorna går klädda i grå kläder allihop. Men föra att komma in i detta töcken blev hon tvungen att Walraffa och säga att hon var en porslinsarbetare vilket visade sig vara jobbigare än hon tänkt sig därför att hon tillsammans med sin överrock tvingades se allt porslin i landet (vilket är svårt på 14 dar som var hennes vistelsetid)
    Folk såg mig aldrig i ögonen fortsätter Salzinger i bästa ”Det bästa stil” folk liksom  såg under lugg och vågade inte möta min blick. Det var rädda att bli ertappade med en utlänning säger hon och tar ett djupt grepp om huvudstaden Pyongjang som visserligen hade höghus men eftersom elen försvann hela tiden kan det inte ha varit kul att bo i höghus i huvudstaden, och publiken skrattade plikskyldigt. Här i parkerna hade folk gått och ätit gräs förkunnade Caroline vidare på tal om svälten. Hon hade också blivit tvungen att lägga blommor vid Kim Il Sungs grav  egentligen första dagen men Caroline väntade till nästa och tog minsann de billigaste till koreanernas besvikelse (för dom vill ju ha dollar) sen gjorde nämnda kvinna en armuthälsning vid den store ledarens staty vilket ytterligare retade koreanerna, och publiken i salen på ABF-huset väntades skratta återigen, vilket somliga gjorde.
    Till detta ”föredrag” serverade hon oss bilder och förfasade sig över att det inte fanns klotter i den koreranska tunnelbanan så att hon skulle kunna känna sig hemma. Jo en gång såg hon klotter och blev så glad men det visade sig vara i en östtysk vagn efterson det var på tyska och Caroline fick ånyo söka efter västerländska tecken i detta gråtyngda land där folket inte har någon framtid.
    Caroline jämförde med SydKorea där hon träffat flyktingar från norr och som längtade hem ibland till gemenskapen som inte fanns i SydKorea och där de behandlades som andra klassens medborgare. Som inflyttade tarvar göra p.g.a olika omständigheter om vi jämför med det näraliggande Tyskland och ossis ställning därstädes.
    Efter Nordkorea besöker Salzinger Iran, det andra landet i raden av Ondskans axelmakter som hon har som syfte att undersöka i sin jakt på det outhärdliga, som ska bli den bok hon ger ut. I Iran kommer hon närmare väst och nord mer än hon anade. Bland den medelklass hon hänvisas till är det västliga modet mycket vanligt. Hon blir utan språkkunskaper helt beroende av ”hjälparna”. ”Hjälparna” eller översättarna är själva från övre medelklassen. När man kommer in på en dylik fest sliter de unga kvinnorna snabbt av sig sina religösa kläder och visar upp korta kjolar och yppiga blusar. Sprit som är förbjudet har nån festdeltagare med sig från sjukhus eller nån läkarmottagning. I Iran till skillnad från Nordkorea luktar det avgaser och där bullrar som i vilken väststad som helst. Salzinger beskriver de långa bilköerna här i motsats till den nordkoreanska stillheten och gråa tristessen. En berättelse som mer och mer handlar om en underförstådd önskan att allt ska vara igenkännbart som hemma, blandat med några kontrollerbara pittoreskheter, som tycks vara det Salzinger som utrikesjournalist går i land med. 
    I Salzingers skala hamnade Nordkorea längst ner men var ändå landet som hon  helst skulle återvända till, eftersom hon inte förstod nåt av landet (underförstått det kanske finns mer att berätta än en fjortondarsvistelse ger förhanden) . 

Jag vill avgränsa mig från Torssandertyper

Fred Torssander är hela tiden på krigsstigen. Han är ännu inte klar över Afghanistanlistan som kräver SVERIGE UT UR AFGHANISTAN. Han pladdrar på som om ingen framgång skett. 1000 betalda underskifter, en fd. utrikseminister som huvudtalare m. m. Han vill avskärma de som ”egentligen” inte stöder motståndet ”här och där”. Han vill stå som ensam garant utan befläckelse från  nån icke marxist, han vill strimla kampen i små sekteristiska enheter,  där han är undantaget som går i täten i eget majestät, med den röda flaggan skrikandes: Proletärer i alla länder – förenen eder! (Ni andra kan gå och hänga er). Klasskampen först, sen döden.  
    Fred Torssander skulle jag inte förena mig med ens för en sekund, då jag inte kan uppfylla hans stränga disciplin. Hans taktfasta steg och blankslipade retorik slingrar sig som en Kungspyton runt hans kropp där han till sist stryps i sin egen snara.

Offentlig avsugning

Man kan tala om Perssoneffekten efter Göran Perssons avgång. Normalt brukar effekten innehålla höjda valsiffror men i det här fallet gäller det avtackningen av Göran Persson. Det liknar en offentlig avsugning (ursäkta den sexuella retoriken). In kommer schlagersångeskan Rydé. Vad hon nu haft för förbindelse med Göran tidigare är oklart, men hon ger honom en slät på munnen. Jag undrar varför? Persson är en känd buffel mot kvinnor,  säger gärna nåt ofördelaktigt om deras vikt om han känner sig trängd och på dåligt humör. Eller så glider han överlägset omkring på scenen med ryggen mot den som han talar om, försmädligt kränkande. Nu är han plötsligt omgiven av en beundrarskara. Inte är det för att slippa honom väl? Tre timmars glödande firande som en karneval i Rio, det gör mig matt.
    Göran Persson står för den mest reaktionära eran i socialdemokratisk politik sen 1950-talet och har åsamkat solidaritetsarbetet med Palestina stor skada. Han provocerade palestinas folk genom att offentligt ta på sig en kalott och gå israelernas ärenden, och ge israelerna kredit för deras utrotningspolitik av palestinierna, som försmäktar på Västbanken och i Gaza och i alla flyktingläger som permanentats sen 50 år tillbaka i tiden.
    Göran Persson skiter på minnet av den judiska statliga terrorn sen Folke Bernadotte avrättades av Irgunterrorister på 1940-talet efter att han försökt medla i det judiska dödandet av palestinier i Palestina.
    Göran Persson har varit med om att införa en grotesk pensionsöverenskommelse med borgarna som han själv avslöjat skadar pensionärerna högst väsentligt ekonomiskt i framtiden, och som gör att många får leva på svältgränsen då de går i pension.
    Göran Persson har varit med om att införa ett nytt skattesystem som övervältrar bördan ännu mera på de som tjänar minst i samhället.
    Göran Persson har varit med om att privatisera stora delar av svenskt statligt företagande som har varit ”folkägdt” till förmån för det privata kapitalet.
    Nu ska vi ytterligare ”tvingas” att se ett fyra timmar långt reportage av denna inkarnation av förgången tid på bästa sändningstid i den statliga televisionen. Det är en Fischtelius, som fick sparken för en journalistisk fadäs i sin roll som kritiskt granskande på teve, som nu gjort ett kändisporträtt av nämnde man.

Det är synd om människan sa August Strindberg

Se mig skriker kvinnan mig rätt i ansiktet. Jag kan inget, men jag vill vara med. Säg att jag är sexmissbrukare, säg vad som helst, bara jag får vara med. Skriv om mig, skriv skit, bara jag får vara med. Jag har inga barn,  jag har ingen hund, jag har ingen. Jag har varit ihop med en megakändis en natt, två nätter, flera nätter. Jag är en sexmissbrukare.
    Ta mig på kylskåpet, ta mig inför kameran, bara jag får vara med. Nu är jag desperat ingen, har inte hört av sig på en vecka, jag har abstinensbesvär. Det kliar i kroppen, jag kan inte sova, vakendrömmer om det vackra omslaget där jag är sexmissbrukare, baara jag får vara med. En skandal eller två, kanske ätstörningar, javisst jag lider av  också ätstörningar, får upp allt i toaletten. Det gäller att vara trådsmal, halsen känns trång och sårig, bara jag får vara med.
    Pengarna sinar, ingen skriver om mina ätstörningar. Festfixaren, han är inte klok, han har slutat ringa, hur mycket ska jag lida för att få var med. Kanske ett självmordsförsök, ambulans och hela baletten, bara jag får vara med. Stackars de som inte får vara med. Hur klarar dom varda´n, handla och gå hem till ungarna. Det är inga rubriker, jo jag kan importera en från Zanizibar, kanske upptäcker dom mitt hjärta då. Eller kanske måste det vara ett riktig skithål i Brasiliens slum som slår i media, bara jag får vara med. Ja jag gör vad som helst, kanske ett mord, skulle sitta inne, bara jag får vara med.

Fred Torssander

Min huvudkritik mot dina formuleringar kvarstår. Du tog avstånd från Afghanistanlistan från början, tills förmodligen någon i ditt parti tog dig i örat så att du vände och skrev på Afghanistanlistan. Som ledande i Uppsala KP är det märkvärdigt att du vacklar i frågan om Afghanistankriget, som ju är ett imperialistiskt krig där våra soldater deltar. Varje person som inte skriver på ger kriget en chans att fortsätta i lugn och ro. Din skrivning var otydlig och kunde läsas som jag läste det.
    Att det skulle vara ”citatförfalskning” är befängt. Citatförfalskning är en medveten handling, inte en alternativtolkning. Att du fortsätter ditt malande kan bara bero på att du själv inte är nöjd med ditt tidigare ställningstagande, utan tvingats krypa till korset p g a trycket efter ditt idiotiska ställningstagande från början.

Skitsnyggt men sen då?

Insats & Försvar heter en militärsäljande blank tidning. Det kunde vara SJs resetidning eller Vattenfalls propaganda för mera el och ”billigare el” om du hittar rätt i katalogen. Men nu gäller det att sälja liv och död. Fast det står ingenstans i tidningen. Du förflyttar dig från olika resmål spännande upplevelser i ökensanden med snälla värdar som bjuder dig på te i ökensanden. Ty det står att DU ska inleda dina militära träffar med kallprat. Det är viktigt. Fråga hur familjen mår då du träffar major si eller major så i Afghanistans heta sol eller på den kalla stäppen, där du är i centrum som fredsbevarande svensk.
    Ledarskapet i fokus. Stormen satte samhället på prov och Anpassning till arbetsmarknaden är några oskyldiga rubriker som döljer det svenska insatsförsvarets nya strategi att slå till mot trilskande bönder i någon provins i norra Afghanistan.
    Det står ingenting om det verkliga läget i Afghanistan, att hotellrummen läcker, att vattnet kan vara förgiftat, att ”kamelen” där ute inte är en  kamel, det är en försåtsminering som smäller av i skymningen när en svensk konvoj passerar. Det står inget om att svenska soldater fått i uppgift att skjuta först och fråga sen – för säkerhets skull – nu när våren kommer och talibanerna eller muhadjadin ökar trycket på ockupanterna. Ja det står inte ens att vi är med och ockuperar landet och att fienden finns överallt och väntar på att slå till mot grabbarna från den färgglada tidningen Insats@Försvar. Köp inte den resan, det finns ingen återvändo och broschyren ljuger dej rätt i fejset.

Vi ska ta me fan göra er till goda konsumenter

Det ligger bakom rivningen av ungdomens hus på Jagtvei 69 i Köpenahmn. Ett ungdomshus som sen 1982 varit centrum för ungdomens kultur, politik och direktdemokrati som de sörjande ungdomarna säger. Polisen har tagit 649 i förvar den 5 mars 2007. Dagar av strider har rasat runt ungdomshuset. Både ungdom som gillar fysisk kontakt med polisen som fredliga undomar med blommor i handen har försökt rädda sitt hus som köpts upp av en religös sekt, Fadershuset kallad.
    14 miljoner har kalaset kostat Köpenhamns kommun, som styrs av Ritt Bjeregard och de andra sossarna.
    Striden är en uppvisning i kommunal vuxenmobbing och antidemokrati och kommer att ha oöversiktliga konskevenser för det uppväxande släktet i Norrebro och långt utanför Norrebro.
    Beslutsfattarna har visat hur okänsligheten och maktfullkomligheten får bestämma. Socialdemokraterna i Köpenhamn är rädda för den självständiga kraft ett sånt här hus står för, och vill kväsa självständigheten till förmån för sina egna politiska föreningar, och aktiviteter. Det är en slutsats som jag drar. Ungdomen ska  bli goda konsumenter i de kommersiella galleriorna och handla platåskor och modekläder vilket gynnar stadskapitalismen. Det är en annan tolkning jag bestämt drar av sossarnas behandling av en självständig rörelse.
    Den mobb som alltid söker sig till dylika strider har marginellt intresse i det här sammanhanget, men desto större vikt för de skandalösa massmedierna, som sprider skit om vad det gäller och inte gör sitt jobb.

Kaj Fölsters brevkampanj

Det hör till god ton att vid familjemedlemmars frånfälle strikt och integritetsskyddande ta hand om 1) föremål 2) brev m m, som andra familjemedlemmar har beröring med. Familjemoralen kräver så. Vissa saker finns det inte lag på vem det tillkommer, därför gör man upp det i godo i samtycke och samförstånd. I familjer där det råder krigstillstånd är naturligtvis denna regel satt ur spel.
    Myrdalamiljen är exempel på ett sorgligt massmeidaspel (hade inte varit nödvändigt), där byken tvättas offentligt. Det gäller olika uppfattningar om livslinjer och upplevelser i barndomen och under uppväxten.
    Det som nu utspelas med brev om och från Jan Myrdal till mor Alva och mellan psykiatriker är integritetskränkande för Jan Myrdal och borde utom allt tvivel inte förvaras hos det annars välrenomerade Arbetarsrörelsens Arkiv, som fått det mesta av Myrdalfamiljens matrial. Att chefen därstädes undanhåller Jan Myrdal hans brev är mycket uppsändeväckande och skadar arkivets anseende i Sverige och utomlands.
    Jan Myrdal bedriver nu vad man kan kalla ett krig mot väderkvarnar, när han försöker rätta till ordningen genom att försvara rätten till sina egna brev, och att de ska sändas honom för egen  förvaring och behandling. Är det för mycket begärt att en levande får ansvara för sina egna brev?  
    Arkivets syn på Alva och Gunnar Myrdal som politiska personer, mycket viktiga för det historiska skéendet under det folkhemsbyggets 1930-tal, ter sig ohistoriskt. Det verkar som arkivet och Kaj Fölster tillsammans tar politiska poäng mot Gunnar och Alva Myrdal. Synnerligen otäck form av historierevisionism. Breven utgör alltså en förevändning och grumlar till viktig forskning om vad som hände på 1930-talet runt de viktiga frågorna som speciellt Gunnar Myrdal ställde om världsekonomin, och den socialdemokratiska politiken på 1930-talet.
    Hur mycket Kaj Fölster fattar av det hon nu används till är okänt, men arkivet borde veta bättre.

Vi Quisslingar

Fred Torssander går till angrepp mot Afghanistanuppropet som ”quisslingupprop”.  För några dagar sen träffa jag en latinamerikan. Såg fram emot mötet. Trodde inte att också han var emot stödet för irakmotståndet och afghanistanmotståndet. Men se det var han. Vi som bedriver motståndskampen i Sverige är ute och cyklar ty vi stöder ett motstånd som i slutakten kan ta sig muslimska reaktionära uttryck. Helt enkelt för att inte ett rent och skärt kommunistparti tar över. Det här motståndet mot motståndet stötte jag på redan på 80-talet och då var det i form av Lars Ohlys motstånd mot motståndet mot ryssarnas dödande i Afghanistan (hänger ni med?). Ohlys populistiska utfall föll väl ut för fördomsfulla/icke vetande, medlemmar.  
    Samma predikan hörs från Fred Torssander, samma sekteristiska ”partiinställning” alltså. Hans tidning Proletären skriver inte i den sekteristiska andan. På 70-talet hade dom kanske gjort det.
    Att bilda en enhetsfront mot USA-ockupationen i Irak och Afghanistan är  nödvändigt precis som i fallet Vietnam på 60-70-talet. Det är inte enhetsfrontens sak att planera för samhället efter utdrivandet av USA ur Mellanöstern. Det är nämnda folks sak.
    Fred ansluter sig till provokatörens sak i detta sammanhang alltså.

Humor är farligt

Eftersom jag jobbar mycket offentligt har jag funnit att humor för många är hotfullt. Det finns t ex chefer som är helt humorbefriade och saknar känsla för det befriande leendet. De jobbar i en atmosfär av ensamhet, där varje tillstymmelse till lättsinne ses med oblida ögon. De är så rädda om sin sjuka struktur som de skapat tillsammans med likasinnade chefer,  i en lodrätt trappa som hotar varje snedstegande att ramla ner i avgrunden, att de anses som sjukt tråkiga.
    På mina många resor runt mellansverige som en annan handelsresande har jag märkt av humorbefrielsen bland resenärerna, speciellt bland förstaklass-resenärerna, men också markerat bland vanliga andraklass-resende beroende på åt vilket väderstreck resan bär. En markant skillnad är att åka mot Dalarna, t ex Falun. Här är resenärerna avväpnade. De kan ta ett skämt eller en spjuveraktighet utan att resa ragg och se våldtagna ut. Det går att skoja med dessa avväpnade dalmasar, de tål lustighter på ett sätt som är helt omöjligt i t ex en Uppsalapendel där resenärerna ofta är sura och inte släpper en djävel över bron. Ofta sitter förstaklass-resenärerna med klocka i handen, åtminstone i blicken, och påtalar tvåminuteresförseningen som gör att de missar nåt påhittat eller verkligt sistaminutenmöte och missar så mycket pengar för att tåget är två miunuter sent.
    På Dalarna räknas timmarna inte minuterna och attityden är att det nog ordnar sig i slutändan och konduktören får icke en isbill i ryggen vid varje passering av resenären. Ett populärt sätt att trakassera konduktören på är att lasta över ansvaret för en oköpt biljett . Det kan gälla en stämpling som inte gjorts på ett stämplingskort som innebär att resande defacto åker gratis utan stämpeln. Resenären som kommer springande med en stor kaffemugg i handen (det har han hunnit köpa) ber konduktören vara överseende med att vedebörande åker gratis. 
    En resa på Karlstad och Värmland är en resa där humor ingår och resenärerna är mottagliga för ett avspännt förhållande till verkilgheten utan en massa spärrar som hindrar en naturlig kontakt. På Värmland kan du t o m skämta med förstaklassarna utan att riskera följder i form av oförstående hatblickar.