Man kan tala om en Sahlineffekt då socialdemokaterna rasar i opinionssiffrorna och V går upp till 7,3 procent enligt massmedia.
Väljarna vill inte ha en vingelpetter vid ratten. En som ena dagen säger si och andra dagen så om samarbetspartners. Det ger bismak hos väljarna och straffet utmäts illa kvickt i sjunkande förtroende. Nu är inte Sahlin ensam om beslutet och vacklan hon får klä skott för en sur och menlös socialdemokratisk oppositionspolitik.
Lars Ohly har som han brukar lagt ned stridsyxan. I en tid med en världsomfattande kapitalistisk kris tar inte Ohly fatt i poblemen -hur krisen uppstått ur kapitalismens motsägelser- -den s.k fria marknaden- etc istället gängar sig Ohly fast i en hopplös roll som vänsterhanden till socialdemokratin. En socialdemokrati med s.k utgiftstak. Ett tak som borde lyftas av i arbetslöshetstider för att stimulera efterfrågan och skapa arbeten särskilt inom välfärdsen och den offentliga sektorn där en regering kan utöva ett inflytande som skapar arbeten.
Ohly har inte bara gemensamt med sossarna han har också gemensamt med Alliansen som inte heller lyfter utgiftstaket utan ömmar för en försiktighet som gränsar till dumhet. Fantasin ägnas åt att rädda bankerna som gödslas med pengar inklusive det tömda Carnigie, som gett 1,2 per anställd i bonus och 1 miljard till en riskkapitalist som fått gå lös på bankens tillgångar.
Lars Ohlys Vänsterparti har försuttit sin chans att vara ett oppositionsparti som kan fälla en regering moderat eller socialdemokratisk.
Det har kommit ut två böcker om Mona Sahlin nu i höst 2008. Jag ska inte göra reklam för böckerna. Det är nämligen inte så intressant. Det skulle ge mycket mera om politiken som socialdemokraterna står för diskuterades. Politik är inget enmansgöra bakom Sahlin finns talskrivare och sakkunniga. Frågan är om inte dom har mera makt än Mona Sahlin. Mona är närmast att betrakta som symbol för makten vi inte ser.
Bakom henne tronar också en partistyrelse. Den cousahar henne och tillåter inte Sahlin att föra en egen agenda. Som i andra partier är det partistryelsen som leder politiken.
Carl Rudbeck är historiker på högerkanten. Det skulle aldrig vara aktuellt för honom att se Åsa Nissefilmer dvs dagens representanter för Åsa Nissekultur.
I radio P1 den 14 oktober 2008 tycker Carl att Sverige ska lägga ned Operan, Dramaten, Folkoperan, Norrbottensteatern. Nämnda institutioner är inte demokratiska enligt Rudbeck. Folk går ju inte dit varför ska folk då betala för dom är hans kommentar.
Fram träder en populist. Det är samma åsikter som Le Pen och de andra fascisterna brukar ha. In med skräpkultur. Låt eliten ha sitt i fred. Carl Rudbeck menar följdriktigt att Sverige kan ha kulturenklaver där eliten kan hämta sitt nöje.
Jodå det kan låta radikalt och visst finns samma åsikter också på vänsterkanten men är inte mindre skadliga för det.
Bankdirektörerna i USA har knullat bankerna på enorma belopp. Lånat av varandra för att fortsätta orgien. När banken går omkull drar direktören iväg med kassakistan 1miljon/dag i åtta år som i Lehman Brothers fall, där direktören drog iväg med miljardna efter att banken rasat ihop. Rasar gör aktieinnehavare som är snuvade på sina besparingar.
Det här vet Svenskt Näringslivs Stefan Fölster och herr ekonom Jonas Fryklund. Ändå skriver pjattarna på Aftonbladet debatt 8 oktober att; ”politikerna är skyldiga till bankkrisen i USA”. Sanna mina ord vad man kan ljuga. Herrarna påstår i bästa fundamentalismstil att regleringarna varit för många och hindrat bankerna att utveckla sina affärsideér. ”Staten är skyldig” till krisen skriver Fölster. Staten som nu räddar bank efter bank i USA och Europa.
Skam över Svenskt Näringsliv.
Skämtare. Förnekelseprocessen har inletts i Svenskt Näringsliv. Första offret är sanningen i krig såväl som näringsliv.
Lars och Vänsterpartiet nobbas av Mona Sahlin. I gammal klassisk stil kan man säga utan att vara särskilt efterklok. Dilemmat att vara med och regera och sitta i oppostion är återkommande hos V.
Man frågar sig varaför Lars Ohly tar på sig tagelet. Varför partiet inte väntar tills partiet har den stora massan och trycket med sig. Då kan partiet ställa krav -inte på att vara med- utan regera. Alternativet är annars att bli en ping-pongboll för högeryttrar som Mona som inte drar sig för att gå i säng med borgerligheten.
Det är inte LO Lars har att göra med det är ett parti som med Tage Erlander på 1960-talet skulle bekämpa kommunismen i Sverige med alla medel. Avlyssning bland annat. Idag FRA. Mona har nu också gett klartecken för Lissabonfördraget. Tänk om Lasse.
Dagens KOTKA 