Allt stöd till Hamas

Koalisationen sprack, Hamas har tröttnat på Abbas ständiga vinglande mellan fienden och det veka samarbetet med Hamas. Det finns ett ordspråk som säger ”när spiltan är trång bits hästarna” d v s pengarna som inte tillåtits komma fram till Gaza och Västbanken för att Hamas inte säger dom förtrollande orden ”vi erkänner Israel” har nu skördat krig. Gaza ska bli Hamasland säger massmedia. Kanske blir det så. Förmodligen kan Hamas nu få den ro till återuppbyggnad utan vacklande vänner i form av Abbas´ Fatah. De har satt käppar i hjulen för Hamas och i praktiken stött Israels syn på Hamas som terroristorganisation. Till det kan läggas alla konsekvenser av EUs bojkott.
    I en krönika i SvD förstår t o m Cordelia Edvardsson i veckan Hamas´ trängda läge och västvärldens svek mot Hamas efter valet, som organisationen vann. Abbas har baktalat Hamas och gjort allt för att disskreditera partiet inför öppen ridå.
    Frågan är om inte Abbas får ta på sig huvudskulden för utvecklingen och inte låssas att det är terrororganisationens fel att inbördeskriget skördat 100-tals offer. Det finns en gräns hur mycket saker och ting kan dras utan en reaktion från ”förloraren”. Nu är gränsen nådd.

En klassdom att fälla Per Johansson

Fackbasen Per Johansson blev fälld i Arbetsdomstolen. Connex har hävdat att han farit fram som en furie och kränkt kollegor i sin iver att följa miljölagar etcetera på sin arbetsplats där han var huvudskyddsombud. Det är enkelt för en arbetsgivare att få fram ”erkännanden” om kränkthet det finns alltid kollegor på varje arbetsplats som är presumtiva angivare, och tar tillfälle i akt att ge arbetsgivaren handtag mot fackligt arbete och sina egna intressen, så kallade nyttiga idioter.
    Därför borde Arbetsdomstolen se milt på uppgifter om kränkningar och se till huvudsaken ett huvudskyddsombuds upppgift att göra så bra ifrån sig som möjligt. Hans uppgift var/är  mycket svår och det är lättare att peka ut tama huvudskyddsombud än motsatsen som Per Johansson tydligen var.
    Arbetsdomstolen tar nu parti för Connex och ger därmed facket en spark i arslet, vilket kanske motsvarar de hårda tider vi lever under i fackligt och annat politiskt arbete till vänster om folkpartiet.  
    Att kalla domen en klassdom är i sin ordning ty domen skrämmer till tystnad en tystnad som redan funnits i flera år p g a arbetsköparnas mycket starkare ställning idag än för 20 år sen. LO måste på det bestämdaste fördömma domen och kalla domen vid sitt rätta namn och inte lämna minsta lucka till tvivel om klassdomen som sådan.

 

Maran ett jävla påfund

Springa Stockholmsmaran måste vara ett av de största sportsliga missarna det här landet gjort. Sprang själv för ett antal år sen 1981 och tyckte det var urtrist. Hade milen i benen men benen höll inte på den svarta asfalten. Hälsenan krånglade på höger ben, bröt efter halva loppet med blödande uppskavd hälsena.
    Nu är det inte därför jag tycker illa om maran. Det är för att de flesta som springer den inte gör det på ett flytande sätt som kallas språng, utan mera linkandes runt att till varje pris ha åstadkommit något nyttigt. Jag gick längs Norrmälarstrand och tittade på spektaklet denna heta junilördag, då asfalten dallrade och solen brände allt i sin väg. Haltande gubbar på 75 avlöste varandra med snedspringande män i 50 år och lite yngre med spretiga stilar som hade mycket lite med skönspring att göra, avlösande varandra i en oändlig  ström. Plågade uttryck som om det var krigstillstånd i stan och man var tvungen att fly för bomberna var syn för sägen.  
    En man var säkert 82 år och såg ut att när som helst svimma. Varje steg såg ut som hans sista, ändå lyckades mannen försvinna så småningom ur blickfånget runt hörnet nere vid Stadshuset. Muggarna garnerade asfalten tillsammans med diverse drickaflaskor i plast som sopades in så att ingen löpare skulle halka i bråten och kräva skadestånd av leverantören, som det heter i dagens affärsprosa.
    Nej detta är ingen tävling för den stora massan. 80% borde kanske inte delta utan ägna sig åt hälsosamma skogspromenader och lite jogging i skogen på skön barrbemängd skogsmark istället för denna ritual i plåga, som vi nyfikna bevittnar i brist på riktiga gladiatorspel.

Duktigt jobb av motståndet i Irak

Under den gångna helgen stupade 14 amerikaner, rapporterar Metro den 4 juni 2007. Man blir glad. Vet inte om man blir glad av att höra hur femtekolonnarna i Rostock upprätthåller sin våldsromatik genom att bränna ner affärer och bilar, kasta gatsten på polisen, slå sönder rutor hos affärsidgkare om de inte hunnit embarkera sig bakom väldiga träluckor.
    Vilka är dessa ungdomar som åker till Rostock för att ha kul med skadegörelse? Jag tror många är pappas pojkar som har råd att förnöja sig med dylikt förstörande, ungdomar som inte ser något värde i hus och väggar i sig, som inte ser vilka som försörjer sig på att hålla rent och att bygga hus och göra snyggt omkring sig. Ungdomar som inte själva gör något hemma mer än kräver pengar. Och kanske en del är självförsörjande och har som ”hobby” liksom fotbollshuliganer att åka land och rike runt och leka röda revolutionärer.
    Ibland ser jag unga killar som stiger av pendeltåget med en åtdragen snusnäsduk över munnen. Det är svårt att inte le åt denna barnsliga våldsromantik som ju går över för de flesta unga män. Värre är det med killar som liksom fotbollshuliganer åker till Rostock och sabbar. Ibland undrar jag dock om massmedia över huvud taget skulle skriva nånting alls om protesterna om dessa våldsromatiker inte var i farten, att massmedia inte över huvud taget skulle finnas utanför murarna som omger G8-mötet. Jag bara undrar.

Skitigare än skit

När jag går på tåget i Falköping slår det mig hur rent det är i Falköping med omnejd. När jag stiger på tåget inser jag hur skitigt det är i det officiella Sverige. 1 klass toa nr 1 är fylld med urin i muggen. 1 klass toa 2 är fyllld med urin som skvalpar omkring i en gul stinkande sörja. Vagnen är nersutten färgen borta från tyget i en obestämd grå nyans. Att sitta känns som att vara nertvingad i en museal fåtölj, inte 2007 i vad SJ kallar 1 klass. Dock betalar populasen mer eller mindre nöjda sina 1:a klassbiljetter härinne blott för namnet.
    Jag kliver in i nästa vagn, en 2 klass vagn. Dess toaletter är hör och häpnad också avstängda p g a toastopp, inget vakum i toaletterna eller vad det är. Går till den tredje vagnen. Där finns en fungerande toalett en stund, sen stopp där också. Blå lampa lyser utanpå vagnen, klossetterna fulla.
    Går in i Bistrovagnen, en heltäckningsmatta pryder golvet, som nog skulle kunna krypa ut själv om inte kanterna var så höga. Hur i hela friden hälsovårdsnämnden kan godkänna matbespisning i en så skitig miljö är en gåta. Vagnen ska vara en kopia av Orinetalienexpressen. Med alltför enkla träreliefer och utsirningar med guldfärg för att tas på allvar – som om någon varit på Bauhaus och fått med sig det allra billigaste smäcket uppklistrat med trälim i en hast. Personalen ler dock och verkar inte ha så stort inflytande på utstyrslen i vagnen.
    Nästa vagn är en lekvagn för barn, kallad Familjevagn. Hjärtat utgörs av en lekhage där hjärta och smärta för länge sedan dött och där det sitter några överåriga tonåringar med stora tatueringar på armarna för att sittplatserna i övrigt är slutsålda. En arabisk liten flicka försöker använda den nerslitna rutschbanan i trä medan mamman tar emot henne. Ingen har tagit av sig skorna i det för barn avsedda området, rädda att bli skitiga om fötterna.
    Väl framme i Stockholm möts jag av skräp längs banan i allehanda färger och material med plåtburkar och diverse osignerat längs spåret. Vid plattformen på Centralen är nedskräpningen formidabel. Skräp och åter skräp runt papperskorgarna, där kajor hackar med näbben mot asfalten för att få brödet att dela sig och hoppande gråsparvar som får det överblivna från det rikliga smörgåsskräpbordet. Stationsägaren blundar för fulla muggar då det ju inte är lönsamt längre att hålla rent i detta skitiga storstadslortasverige, där en ny renlighetsmissionär bara väntar på att få uppträda. Vem blir det?