En av Islands största författare och nobelpristagare har skrivit boken Islands klocka. Islänningarna är eller har varit folket som läser allra mest litteratur per capita i världen. Det är lätt att koppla det faktum till landets geografiska isolering ute i Atlantens vågor. Så enkel är förståss inte förklaringen, men något kan det ligga i ensamheten som kanske upplevs mindre med böckernas värme, i det av underjordiska källorna uppvärmda landet. Man kan också frestas att tro att Halldor Laxness inspiration till skrivande har med gåtfulla källor att göra.
Vad får mig att skriva det som står jo det isländska foket gå inte av för hackor. Det håller igen, det låter sig inte slaktas som uppgivna fåret. Det trasslar till det för engelsmännen i söder, som närapå skickar stridsbåtar för att hämta hem av bankerna svindlade pengar, som engelsmännen påstår det isländska folket skyldig engelska banksystemet. Nu härförs islänningarna av en president som tidigare varit med runt svindelekonomins bord -när isländska bankmän fick storhetsvansinne, och köpte upp kvarter efter kvarter i London- presidenten har kommit på bättre tankar. Olafur Ragnar Grimson räknas idag till folkets röst; han är emot ropen från EU att bli med och omdöpa sin peng till euro. Han provocerar högeridealen och anges vara opportunist i massmedia som glömt krisens orsaker lika snabbt som man bläddrar i dagstidningen. Opportunist heter det ofta när någon i etablisemanget någongång svarar med folkets vilja. Det isländska folket har inget förtroende för rödgröna koalitioner, eller ännu mindre blå sådana, som eventuellt riskerar landets välfärd ännu en gång. Därför håller folket på sin president hellre, som när islänningarna försvarar sina islandshästar, och eller sin litterata förmåga och läsandet lov.