Vilhelm Moberg är en författargigant bland våra författare i Sverige. För egen hand tog han sitt liv i Roslagens famn i augusti 1973. Breven de här åren skrev han till en mängd bekanta och vänner. Breven ger inblick i en svår människas förverkligande från fattig till ekonomiskt oberoende genom sin utvandrarsvit. Svår i mening bråkig och egensinnig. Konflikterna med förläggare och filmbolag är legio. Fåfäng i smått, storsint i stora frågor som att hålla på sin ”arbetarbakgrund”, som han tillsammans med Jan Fridegård behöll ända till slutet. Spottade på glansen, föraktade uppkomlingsfasonerna inom det egna skrået där vännerna Eyvind Johnsson och Harry Martinsson blev måltavlor.
Många gånger ångrar sig Moberg att han skrev utvandrarsviten. Den enorma påfrestningen att skriva så tjocka och tidskrävande böcker under de elva åren det tog att förlossa texten, knäckte nästan författaren. Komplicerade förhandlingar med det amerikanska förlaget som inte uppskattade Vilhelm tillräckligt tog hårt på krafterna. Pedanteriet ett särmärke för Moberg gjode honom ofta till sin egen slavdrivare. Svårigheten att vissla och ta det med ro är inget för temperamentet Moberg. Inte se mellan fingrarna med knölar kostar på.
Som August Strindberg låg han i ständig fejd med moderlandet Sverige. Myndighetshataren Moberg flydde till Schweiz och Italien samt USA där miljön var Sveriges motsats. Vilhelm Mobergs kungahat var omvittnat, när dottern vid unga år bildade republikanska föreningen log Moberg brett. Den problematiska hållningen till de egna socialdemokraterna gjorde inte tillvaron enklare.
Boken ”Du tror väl inte jag är död” av red Jens Liljestrand från Carlssons förlag med alla spännande brev blir bättre pärm för pärm, läs den.