Rondellhunden springer omkring herrelös i rondelllen jagandes av en mängd herrelösa bilar. På trottoaren står en mängd människor och skriker sig hesa för att stoppa rondellhundens utsiktslösa framfart. En kvinna förkunnar att hon har skickat efter hundpatrullen. Sömnampuller ska skjutas i röven på den stackars rondellhunden. Vaknar med ett ryck, min hund trycker nosen mot min kind. Dags att gå ut.
Gud, förlåt dom som är giriga och skor sig på andras bekostnad. Gud förlåt dom som säljer sin mor för en spottstyver. Och dom som talar om ”kollektiva sammanslutningar” för att tillvarta sina intressen gör dom skydliga. Tvinga dom till arbetsdomstolen; döm stora böter till varnagel, i VDns, Aktieägarens, och Mammons namn.
Gud, alla dom som i inflationsbekämningens namn vill göra folk arbetslösa, hedra dom och gör dom till förebilder, i fadern, sonens och den heliges namn.
Gud, alla dom kvinnor som strävar efter likställdhet, straffa och låt dom piskas, i det heliga patriarkets namn.
Och Gud, alla dom som är sjuka och lata, ge dom en sista chans att göra nytta, eller avskeda dom i det heliga arbetets namn.
AMEN
För lite sen prata jag med en som jobbat nära det svenska hovet. Hon hade varit barnflicka, eller ”nanny” som det nu heter, hos en av Stockholms rikaste familjer – tätt intill hovet. Ejje Philipsson heter mannen, bor på Ulrikagatan i Stockholm med sina barn. De hade 600 kvm hade familjen att röra sig på. Övervånngen var Ejjes och i undervåningen bodde barnflickan tillsammans med barnen. Kungen ringde ibland och presenterade sig som Carl-Gustav. Tonen i hemmet var god närmast hjärtlig och barnflickan behandlades gott av Ejje. Barnen gick på Carlssons skola på Östermalm i Stockholm. Den yngsta lämnades och hämtades där av nannyn. Där samlades så hela Östermalmelitens nannys, som på det viset fick social kontakt med varandra och kude bilda en sorts arbetsgemenskap som också kom fritiden till del. ”Min nanny” jobbade måndag till fredag och på fredag slutade hon halv två på dagen för att vara ledig till måndag morron. Lönen som var på 5000 kr i månaden plus mat och del i stor bostad var rejält tilltagen för den tid det gällde och med tanke på det andra som ingick levde nannyn livets glada dagar.
Ejjes dagar tillbringade han på sitt kontor i våningen på Ulrikagatan. Kvart i tolv varje dag gick Ejje på lunch och var tillbaka halv två. Ejje hade 7 barn, den äldsta flickan var äldre än den nya kvinnan som Ejje fått tag i efter skilsmässan. Pinsamt för Silvia som hade barn i samma ålder och ingen att tala med då Ejje och hovet träffades.
Poängen med det jag skriver är att Ejje inte betalade skatt för lönen till nannyn. Pengarna betalades svart. En av Stockholms rikaste män ville inte skatta för sina pengar som vi andra, knappast av girighet, snarare av hävd och gammal sed. En ”sed” som härrör från tiden då adeln var skattefri och stod överst med egna privilegier. Idag en skandalös inställning bland vanligt folk och som får politker att vrida ut och in på sig för att ”tvätta sig rena” innan massmedia får tag i skandalen.
En som håller på med botgöring och håller på att tvätta sig ren från skandal är förre VDn på ABB Percy Barnevik. Ett godkänt eftermäle är viktigt. Därför ägnar sig Percy åt att hjälpa unga och medelålders indiska kvinnor att starta eget, som det käckt heter här hemma. Det innebär att Barnevik fungerar som mentor för billiga krediter till kvinnorna. De kan med hjälp av krediterna starta någon form av verksamhet i mindre skala som förhoppningsvis ger mat till familjen och lite kläder på kroppen. Det här gör Percy i en form som överklasskvinnorna med sina korgar till de fattiga gjorde i välgörenhetssyfte på 1800-talet.
De rika som vaknat till samhällsansvar plägar ägna sig åt välgörenhet som inte stör samhällsordningen, utan kuggar in utan att ställa till trassel för den fortsatta utsugningen i ett samhälle där privilegierna kvarstår tills en social revolution tar över. Dit är det långt. Jävligt långt.
Dagens KOTKA 