Som en tavla av Pieter Bruegel

Firandet av Jan Myrdal söndagen den 2 september på restaurang Kjellssons på Birger Jarlsgatan kan liknas vid en tavla en Pieter Bruegel holländare med fantastiska ”samlingsporträtt” om jag inte missminner mig. Lojt lutar sig en inbjuden gäst mot stolsryggen med vinglas i handen, det blänker till i solen, det röda vinet, reflexen från glaset in i salongen. Därinne ett sorl eller ett tal, kanske en hyllning till författaren som sitter nånstans därinne i folkhavet. Tyst! ryter en gotlänning med Stockholm som födelseort. Sorlet avtar en aning för att snart ta ny fart i takt med det röda vinet, som rinner sakta ner i strupen.
    Härinne inga gratisätare, alla har betalt, inte som i filmen ”Myglaren” som intogs som förrätt strax innan. En gammal dam sitter med ungdomlig blick och keps på svaj som om hon inte ville vara 85, inte ens 50. Härinne är åldern oväsentlig. Förutom för födelsedagsbarnet som nöjsamt tittar sig omkring. Så många vänner. Den gamla kommunisten petar lite i golvet med käppen som för att känna om mattan är äkta. Han ler och liksom bligar där hans hustru kanske är begravd.
    Födelsedagsbarnet viskar i örat på en okänd. Vad säger han? Det får vi inte veta. ”Men så långa tal”, säger en annan. Fragmenten når fram som små vågor till oss vid fönsterbordet. Vi ler och visar tyst med pekfingret för munnen. När kommer nästa vågskvalp tycks vi mena.
    Solen sänker sig och målaren får allt svårare eller kanske lättare när solen inte smälter omgivningen. Birger Jarslgatans liv smiter in i lokalen. En rejält berusad man – den ende – har blandat sig med firarna. Men ingen tycks notera gratisdrickaren. Det är ju fest. ”Efter 90 är det mycket svårare att leva”, säger födelsdagsbarnet till mig. Vilken tröst för oss unga.

Noterat

Det är farligt att tåflirta i Amerikat om du stäcker ut benet i farlig vinkel. Tänk dig för. Det kan vara en detektiv (provokatör) som sitter och krystar brevid. En högt uppsatt politiker med homosexrykten råkade tåflirta med fel person och hux flux är han av med jobbet. Dessutom hade stackars karln erkännt förargelseväckande beteénde intill det avslöjades att offret för flirten var provokatör utsänd från fiendelägret för att hitta alibi. Att det sen inte går an att gå omkring med nedhasade byxor a´la pojkmode sätter ytterligare kol på brasan om ett kluvet land, vars signaler ut i världen kniper många komiska poäng allt vad landet talar om civiliserade världen och hånar det barbariska Asien.
    Att landet gör förskräckliga illdåd i Irak och åtta soldater med lägre grader än löjtnant – från korpral till sergeant – avslöjar sina innersta känslor för de stora kräftsvulster landet inopererar i Irak – uppvisar en bisarr verklighet. Soldaterna har kommit till insikt om den djupa skada ockupationen utsätter den irakiska befolkningen för; total destruktion av självkänslan. Det vacklande välkomstmottagandet från vissa irakier har bytts ut mot hat. De åtta soldaternas brev är modiga och kommer i en tid när Bush är särskilt pressad inifrån, såväl från Frankrikes president Sarkozy, som kräver tidsplan för tillbakadragande om landet ska vara med i uppbygget av ett ”nytt Irak”.
    Det är inte roligt att bli utsatt för omvänd rasism. För ett antal månader se´n i mitt arbete då jag försökte hålla på reglerna blev jag anklagad för att vara rasist. Det var tre damer, varav en dotter i familjen var särskilt på hugget mot ”svennen” som försökte utföra sitt arbete. Hon försvarade moderns rätt att bryta mot reglerna genom olika knep och vädjanden till omgivningen varvid en ”rikssvenska” ingrep till försvar för modern och så att säga strödde salt i såret. Det fick avsedd effekt. Jag var ett litet rasistsvin som satte mig på de ur annan religion komna. Jag vevade mot den nu aktiva väderkvarnen med vingar som hotade min heder. I andom såg jag mig sitta i domstol och försvara mig mot en politisk korrekt domare som med hög röst förkunnade att jag i min tjänst sannerligen förtjänar en ordentlig bot. Min arbetsgivare ser jag bläddra i en mapp där jag införs som klandervärd.
    Dock räddade en tillfälligt passerande kollega mig ur den svåra sittuationen, varvid de tre damerna fegt dröp iväg, ty motståndet hade nu ökats från en till två och segern var utom räckhåll för lögnerskorna.
    Det är väl delvis sådant här som skapar rasim kan jag tänka mig.