Hon är utrikeskorre på Sveriges Radio som tröttnade på att kommentera bilder och låssas veta något om platseran som kommer till henne per bildmail. Istället kastar hon sig ut i diverse busländer som har öknamn som ondskans axelmakter. Caroline höll föredrag om detta på ABF-huset varmed jag tänkte det kanske skulle bli intressant att höra lite fakta från en annan sida s.a.s
Nordkorea är hennes absoluta busfavorit. Där finns ett grått töcken över allting, det finns inga färger säger hon människorna går klädda i grå kläder allihop. Men föra att komma in i detta töcken blev hon tvungen att Walraffa och säga att hon var en porslinsarbetare vilket visade sig vara jobbigare än hon tänkt sig därför att hon tillsammans med sin överrock tvingades se allt porslin i landet (vilket är svårt på 14 dar som var hennes vistelsetid)
Folk såg mig aldrig i ögonen fortsätter Salzinger i bästa ”Det bästa stil” folk liksom såg under lugg och vågade inte möta min blick. Det var rädda att bli ertappade med en utlänning säger hon och tar ett djupt grepp om huvudstaden Pyongjang som visserligen hade höghus men eftersom elen försvann hela tiden kan det inte ha varit kul att bo i höghus i huvudstaden, och publiken skrattade plikskyldigt. Här i parkerna hade folk gått och ätit gräs förkunnade Caroline vidare på tal om svälten. Hon hade också blivit tvungen att lägga blommor vid Kim Il Sungs grav egentligen första dagen men Caroline väntade till nästa och tog minsann de billigaste till koreanernas besvikelse (för dom vill ju ha dollar) sen gjorde nämnda kvinna en armuthälsning vid den store ledarens staty vilket ytterligare retade koreanerna, och publiken i salen på ABF-huset väntades skratta återigen, vilket somliga gjorde.
Till detta ”föredrag” serverade hon oss bilder och förfasade sig över att det inte fanns klotter i den koreranska tunnelbanan så att hon skulle kunna känna sig hemma. Jo en gång såg hon klotter och blev så glad men det visade sig vara i en östtysk vagn efterson det var på tyska och Caroline fick ånyo söka efter västerländska tecken i detta gråtyngda land där folket inte har någon framtid.
Caroline jämförde med SydKorea där hon träffat flyktingar från norr och som längtade hem ibland till gemenskapen som inte fanns i SydKorea och där de behandlades som andra klassens medborgare. Som inflyttade tarvar göra p.g.a olika omständigheter om vi jämför med det näraliggande Tyskland och ossis ställning därstädes.
Efter Nordkorea besöker Salzinger Iran, det andra landet i raden av Ondskans axelmakter som hon har som syfte att undersöka i sin jakt på det outhärdliga, som ska bli den bok hon ger ut. I Iran kommer hon närmare väst och nord mer än hon anade. Bland den medelklass hon hänvisas till är det västliga modet mycket vanligt. Hon blir utan språkkunskaper helt beroende av ”hjälparna”. ”Hjälparna” eller översättarna är själva från övre medelklassen. När man kommer in på en dylik fest sliter de unga kvinnorna snabbt av sig sina religösa kläder och visar upp korta kjolar och yppiga blusar. Sprit som är förbjudet har nån festdeltagare med sig från sjukhus eller nån läkarmottagning. I Iran till skillnad från Nordkorea luktar det avgaser och där bullrar som i vilken väststad som helst. Salzinger beskriver de långa bilköerna här i motsats till den nordkoreanska stillheten och gråa tristessen. En berättelse som mer och mer handlar om en underförstådd önskan att allt ska vara igenkännbart som hemma, blandat med några kontrollerbara pittoreskheter, som tycks vara det Salzinger som utrikesjournalist går i land med.
I Salzingers skala hamnade Nordkorea längst ner men var ändå landet som hon helst skulle återvända till, eftersom hon inte förstod nåt av landet (underförstått det kanske finns mer att berätta än en fjortondarsvistelse ger förhanden) .
Mar26
Dagens KOTKA 